^^
Jag ville bara kika in och kolla läget, sen kan jag ju upplysa alla om att jag drar på metallica om 5 dagar!!!
Tack och Ajö :)
En för jämn balans
Sluta dra i jämnvikt.. Väg mer..
!
Ett inlägg.
Blogg, du är inte bortglömd, är bara för tom för att skriva något vettigt.
Jag kommer tillbaka^^
Time and time again
Ett tag sen sist. Som vanligt...
Jag lovar hela tiden att jag ska bli en bättre bloggare men tiden tycker inte om mina löften. Tiden har en tendens att alltid försvinna. Ändå tycker jag att jag hinner förbannat mycket på den lilla tid jag förstes med. Skola-träning-kompisar-familj-pojke-fester. Nej jag gnäller egentligen inte, snarare beundras jag över mig själv ( tänker i detta inlägg strunta i att ingen gillar folk som skryter, så de så) Om jag tittar tillbaka på de veckor som precis har passerat. Allt har varit helt nytt, nya vänner, ny skola, nya intressen. Allt har förändrats.
Ibland känns det nästan som jag lever två liv - mitt nya och mitt gamla.
Som sagt, jag gnäller inte. Jag trivs men känslan av att jag inte hinner med finns konstant. Jag vet inte om jag är stressad. Egentligen behöver jag ju inte vara det. Men, det finns så mycket jag vill, det finns så mycket jag ska och som jag kan bara jag försöker.
Men tiden är emot mig. Jag tycker verkligen att dygnen måste bli längre. Och nej, jag tänker inte dra ner på sömn! Ni som känner mig väl vet hur jag blir vid sömnbrist... usch usch!
Jag vet som vanligt inte var jag vill komma med mitt inlägg men...
Nån som har något förslag på hur man kan töja ut sitt dygn lite? Bara lite..
I ruggväder.
Oh härliga regn. Oh underbara fukt som får alla hårstrån att korva sig så man ser helt förjävlig ut..
Exkursion och sen skolfoto i regn kan verkligen inte bli bättre.
Har jag varit positiv nog nu Emelie? Skulle nästan byta namn till PositivaDawood på bilddagboken kom vi fram till. ^^
Nåja. Dagen har faktiskt varit ganska okej trots regn och fukt. Jag älskar skogen, Trivs faktiskt + att vi hoppade lite i vattenpölar och kände oss som 3 åringar. Men man måste få låta den barnsliga sidan komma fram ibland. Ja.. ibland.
Nu sitter jag och Tess här. Med Te, upppäten paj och sjunger, i alla fall jag. Tess kollar igenom min mobil med ett snett leende på läpparna. Något konstigt har hon för sig. Får ni konstiga sms så vet ni varför ;)
Nåja. nog om min blöta dag. Jag vill bara påpeka hur underskattat te är. Jag vet, jag vet.. " Varmt vatten med smak" Jag bryr mig inte. Te är den ultimata mysfaktorn! Man mår alltid sneppet bättre efter en kopp varmt te. Speciellt när basillerna i kroppen tagit över. Det lugnar och är absolut bäst. Te-te-te!
Dags för påfyllning...
minst igen..
Jahap. Så har man blivit "stor flicka" som alla jättestora flickor säger.
Tänk vad jag har längtat till den här tiden under mitt liv. Det var ju så coooolt att gå på gymnasiet.^^
Och ja, nu är jag där. 16 år, jättekort och alldeles ensam... Kände igen en enda.. så nu äre bara att börja på ny sida.
Vill konstatera att det finns vissa extremfall i min klass så jag sticker långt ifrån ut xD
Jag är varken kortast, högljudast eller störst. Alla typer finns liksom så har man blivit en i mängden.
Och ja, jag gillar mängden. Mängden är trevlig, mängden är trygg... mängden är inte alls lika läskig som den verkade första dagen. xD
Nu ska jag och mängden kämpa arslena av oss i 3 år. Jah!
...
Brister dit
Nej, jag är långt ifrån perfekt.
Träningsnarkomanen är tillbaka
Javisst, nu börjar jag igen. Det är verkligen på tiden för jag har segat hela sommaren .
Och ja. Nu sitter jag här. Mör i kroppen och skriver ett inlägg..
"Kors i taket" som en mycket vis man en gång sa.. Eller en gång.. han sa det väl varje lektion xD?
Hur som helst känner jag nu hur viktigt det är för mig att träna. Jag menar, 1 timma på gym och jag är på G . Jag har nu hunnit städat mitt rum, dammat och dammsugit lägenheten och även tänkt tanken att jag ska ta upp fiolen som har legat och dammat hela sommaren. Observera även att klockan bara är 20 över 12. *Paus för applåder*
Nu när jag har skrutit färdigt om hur otroligt flitig jag varit under den här regniga morgonen kan jag börja prata om något annat. Kanske det jag ville komma fram till... Usch vad jag aldrig kan komma fram till det jag vill, tycker synd om er människor som ska försöka förstå mig. Imponerad av er som försöker
Mhm.. Jag liksom tänkte tillbaka på förra året under tiden jag pressade min kropp.. kanske lite för hårt som alltid men men.
Allt går så mycket lättare när man tränar kontinuerligt. Man får in en slags rutin, inte bara i kroppen utan man får även en slags rytm i livet. Allt som måste göras görs och man har fortfarande tid över. När man slutar träna försvinner tiden på något sätt. Man skjuter upp allt och gör allt sista minuten. Samtidigt har man ingen aning om vad man gjort som gjort en så upptagen.
Så innan ni blir allt för uttråkade ska jag sammanfatta mitt lilla inlägg:
Gör allt och lite till och du kommer hinna.
myran, kotten och stenen
Hur kommer det sig att allt i världen kommer i par? Numera går alla hand i hand ser lyckligt förvirrade ut och inget annat spelar roll. Allt säljs i dubbelförpackning, till och med naturens olika delar är uppdelade två och två.
Buskarna är hjärtformade. Ja, jag såg hjärtformade buskar när jag var ute och traska idag. Egentligen, hjärtformat är inte så hett. Två bölder och en spetts. Lite som en rumpa med spetts... xD (okej klockan är nog för mycket för min del)
Men, hur kommer det sig att två bölder och en spetts har blivit kärlekens symbol? Ta något vackrare som typ ett fluffigt moln. Japp så blir det. Min framtida kärlekssymbol är ett fluffigt moln. Så de så .
Men tillbaka till allt i naturen står två och två. Inget är ensamt. Träden är hopslingrade och löven repeterar den fula symbolen av kärlek. Men ju längre in i skogen man kommer desto mer otydligt blir alla världens tecken på kärlek. Precis vid gränsen där träden blir så täta att inget solljus längre kommer in. Gränsen där man tvekar vid varje fotsteg fann jag en sten. En ensam sten utan någon ful rumpform med spetts eller någon annan bumling som ligger bredvid.
Där satte jag mig. Jag fann en ensam invalid myra och en ensam kotte. Det var allt.
Så där satt jag. På stenen med kotten och den invalida myran gjorde sitt bästa för att ta sig över stenen. Tankarna rullade och jag kände mig ganska så trygg.
Funderingarna gick kring hur naturen kan stå där. Säkert se människa efter människa gå under ,ändå stå rak och absolut inte bry sig.
Tiden som passerade går inte att räkna ut. Kanske satt jag bara där några minuter. Kanske var det timmar men till slut tyckte naturen att det var nog och kastar en minikotte på mig. Antog att det var dags att gå då, precis som myran hade gjort, Kotten har fått sig en vän. Jag placerade kotten som fallit på min axel bredvid den andra kotten. Men stenen står kvar, ensam .
Jag kommer antagligen aldrig hitta den igen, den kommer troligen alltid stå där själv. men. Den gav mig en bra stund.
when you float lika a Cannonball
There's still a little bit of you laced with my doubt
It's still a little harder to say what's going on
There's still a little bit of your ghost, your weakness
There's still a little bit of your face, I haven't kissed
You step a little closer each day
That I can't see what's going on
Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball
Det stämmer så väl. Konsikvensen av livet är döden. Kärlek leder som tur är inte till hat men till lögner.
Så nej, det dröjer inte länge innan man faller. När man flyter som en kanonkula.
Moln. Fluffiga,blöta och bara allmänt i vägen.
Borde inte alla moln känna sig otroligt ouppskattade. Jag menar, så fort molen täcker solen suckar folk, gömmer sin redan brända hud och till och med går in bara för att de dök upp.
Man tycker att de bara skulle kunna ge upp och täcka saharaökens himmel istället. Se, där skulle folk dyrka molnen istället för att dyrka solen.
Sen skyller då folk. (Eller folk i singular, känn dig inte utpekad alls)... på att jag inte är en tillräckligt bra Egyptsier och inte dyrkar solen tillräckligt bra. Så nu ska jag göra en solhälsning varje morgon. Det är faktiskt väldigt skönt för kroppen också!
För er som inte vet så är solhälsning en Yogarörelse som jag tänker utnytja för att få fram solens strålar igen.
Så fram med badkläder och solbrillor. Solen är på G
Med en smak av jordgubb och en doft av klor...
Vändpunker som förändrar allt.
De är tydliga, samtidigt osynliga och oförutsägbara.
De syns bara efter.
Och spåren försvinner aldrig.
Jag har en fråga... Och jag undrar om det finns något svar alls. Teorier finns det väl, som i allt annat. Men ett svar.
Hur kommer det sig att när man mår som bäst, när allt känns helt rätt och totalt underbart så ska en så skarp vändpunkt komma och förstöra allt? . Vändpunkten är så stark så att den faktiskt känns.
Allt kändes så bra. Jag kom in i lägenheten med ett leende, la mig på min säng och doften kom. Doften av dig... En rysning gick igenom hela kroppen och efter rysningen fanns bara värme kvar.
Och sen vände det. Samma doft en timma senare orsakade tårar, smärta och en längtan som inte kan beskrivas med ord.
Jag vet inte vad jag ska säga annars.
Jag vet inte hur framtiden ser ut.. alls.
Jag vet bara att jag älskar dig så mycket så att det gör ont.
Någon.Något.
Okej, någon, något är fan på min sida.
Någon räddar mig konstant och något gör så att samtalen kommer där de ska.
Tack någon, tack något.
Utan er.. hade jag nog inte suttit här
Från ett annat perspektiv bara...
När jag väl har varit tvungen att agera själv, att tänka har det bara blivit patetiskt fel. När jag sedan kliver ut ser jag det jag gjort och det slutar med att jag bara suckar åt mig själv.
Kanske är det också därför människor gillar film så mycket. Man behöver inte tänka eller bestämma något. Allt finns redan i manuset, allt är redan färdigtänkt.
Kanske är det även däför folk vänder sig till ödet, olika religoner och annat som redan ska ha bestämt allas framtid.
Bullshit om ni frågar mig. Man bestämmer sin egen framtid genom att själv agera. Därför ska jag nu kliva in i mig själv på heltid igen. Jag ska inte gå miste om för mycket.
Men tro det eller ej, men man lär sig ganska mycket genom att inte handla själv. Bara titta på hur andra agerar och eftersom inga känslor är inblandade ser man allt.
Inga känslor suddar ut det man inte vill se.
Inga känslor gör så att man bara ser det värsta.
Jag börjar misstänka att det finns två typer av människor inom det området. En grupp som bara ser och hör det de själva vill se och höra. Där finns jag.
Sen har vi gruppen som alltid ser det värsta. Minsta hint och världen rasar under personens fötter.
Finns det människor i balans?
Någon som hittat en medelpunkt..
Kanske är det människor som inte bryr sig som står där imellan. De känslokalla.
Hur som helst är jag tacksam för att jag fått stiga ut från mig själv en stund. Jag tror jag känner mig själv lite bättre nu.
Men nu ska jag börja leva på riktigt igen. På heltid.
Vi ses i livet.
Homesweethome
Hur som helst. Satt i CP med Carro idag. Skottsrutig duk och vindruvor, som vanligt. Fåglarna var lika tama som vanligt och insekterna lika många. Men slottet såg så olikt ut. Jag hade glömt hur pass vackert Örebro är. Nu är jag påmind!
Under tiden vi satt där blev vi medlemmar i någon sorts italiensk roman som beskrev hur svenska blonda flickor är. (för jag är ju så blond)
Italienaren kom till oss och satte sig och pratade. Eller iallafall försökte prata. Hans engelska var i stort sätt ickeexisterande. I alla fall, jag och Carro blir förvånade och nästan irriterade.
Men när man tänker efter. Är sverige det ända landet som beteér sig på det här sättet. Är vi så rädda för socialt umgänge att vi tycker det är irriterande när en främling är snäll och säger hej?
Även vid tillfällen när man måste sitta brevid någon som i kollektiv trafik klistrar sig främlingen in i rutan bara för att slippa kropslig beröring. Jag ingår även i kategorin främling så jag borde kanske inte säga något men nu gör jag det ändå.
Jag vet inte vad jag försöker få fram med hjälp av det här inlägget , bara svammel som vanligt. Kanske tycker jag innerst inne att alla ska gå runt och hälsa på alla. Kanske inte så stor skillnad i Örebro eftersom alla redan känner alla men ..you get the point.
Så iväg och hälsa på allt folk ni ser nu, så blir ni antingen klassade som sliskiga italienare eller galningar...
Bye babes
