^^
Jag ville bara kika in och kolla läget, sen kan jag ju upplysa alla om att jag drar på metallica om 5 dagar!!!
Tack och Ajö :)
En för jämn balans
Sluta dra i jämnvikt.. Väg mer..
!
Ett inlägg.
Blogg, du är inte bortglömd, är bara för tom för att skriva något vettigt.
Jag kommer tillbaka^^
Time and time again
Ett tag sen sist. Som vanligt...
Jag lovar hela tiden att jag ska bli en bättre bloggare men tiden tycker inte om mina löften. Tiden har en tendens att alltid försvinna. Ändå tycker jag att jag hinner förbannat mycket på den lilla tid jag förstes med. Skola-träning-kompisar-familj-pojke-fester. Nej jag gnäller egentligen inte, snarare beundras jag över mig själv ( tänker i detta inlägg strunta i att ingen gillar folk som skryter, så de så) Om jag tittar tillbaka på de veckor som precis har passerat. Allt har varit helt nytt, nya vänner, ny skola, nya intressen. Allt har förändrats.
Ibland känns det nästan som jag lever två liv - mitt nya och mitt gamla.
Som sagt, jag gnäller inte. Jag trivs men känslan av att jag inte hinner med finns konstant. Jag vet inte om jag är stressad. Egentligen behöver jag ju inte vara det. Men, det finns så mycket jag vill, det finns så mycket jag ska och som jag kan bara jag försöker.
Men tiden är emot mig. Jag tycker verkligen att dygnen måste bli längre. Och nej, jag tänker inte dra ner på sömn! Ni som känner mig väl vet hur jag blir vid sömnbrist... usch usch!
Jag vet som vanligt inte var jag vill komma med mitt inlägg men...
Nån som har något förslag på hur man kan töja ut sitt dygn lite? Bara lite..
I ruggväder.
Oh härliga regn. Oh underbara fukt som får alla hårstrån att korva sig så man ser helt förjävlig ut..
Exkursion och sen skolfoto i regn kan verkligen inte bli bättre.
Har jag varit positiv nog nu Emelie? Skulle nästan byta namn till PositivaDawood på bilddagboken kom vi fram till. ^^
Nåja. Dagen har faktiskt varit ganska okej trots regn och fukt. Jag älskar skogen, Trivs faktiskt + att vi hoppade lite i vattenpölar och kände oss som 3 åringar. Men man måste få låta den barnsliga sidan komma fram ibland. Ja.. ibland.
Nu sitter jag och Tess här. Med Te, upppäten paj och sjunger, i alla fall jag. Tess kollar igenom min mobil med ett snett leende på läpparna. Något konstigt har hon för sig. Får ni konstiga sms så vet ni varför ;)
Nåja. nog om min blöta dag. Jag vill bara påpeka hur underskattat te är. Jag vet, jag vet.. " Varmt vatten med smak" Jag bryr mig inte. Te är den ultimata mysfaktorn! Man mår alltid sneppet bättre efter en kopp varmt te. Speciellt när basillerna i kroppen tagit över. Det lugnar och är absolut bäst. Te-te-te!
Dags för påfyllning...
minst igen..
Jahap. Så har man blivit "stor flicka" som alla jättestora flickor säger.
Tänk vad jag har längtat till den här tiden under mitt liv. Det var ju så coooolt att gå på gymnasiet.^^
Och ja, nu är jag där. 16 år, jättekort och alldeles ensam... Kände igen en enda.. så nu äre bara att börja på ny sida.
Vill konstatera att det finns vissa extremfall i min klass så jag sticker långt ifrån ut xD
Jag är varken kortast, högljudast eller störst. Alla typer finns liksom så har man blivit en i mängden.
Och ja, jag gillar mängden. Mängden är trevlig, mängden är trygg... mängden är inte alls lika läskig som den verkade första dagen. xD
Nu ska jag och mängden kämpa arslena av oss i 3 år. Jah!
...
Brister dit
Nej, jag är långt ifrån perfekt.
Träningsnarkomanen är tillbaka
Javisst, nu börjar jag igen. Det är verkligen på tiden för jag har segat hela sommaren .
Och ja. Nu sitter jag här. Mör i kroppen och skriver ett inlägg..
"Kors i taket" som en mycket vis man en gång sa.. Eller en gång.. han sa det väl varje lektion xD?
Hur som helst känner jag nu hur viktigt det är för mig att träna. Jag menar, 1 timma på gym och jag är på G . Jag har nu hunnit städat mitt rum, dammat och dammsugit lägenheten och även tänkt tanken att jag ska ta upp fiolen som har legat och dammat hela sommaren. Observera även att klockan bara är 20 över 12. *Paus för applåder*
Nu när jag har skrutit färdigt om hur otroligt flitig jag varit under den här regniga morgonen kan jag börja prata om något annat. Kanske det jag ville komma fram till... Usch vad jag aldrig kan komma fram till det jag vill, tycker synd om er människor som ska försöka förstå mig. Imponerad av er som försöker
Mhm.. Jag liksom tänkte tillbaka på förra året under tiden jag pressade min kropp.. kanske lite för hårt som alltid men men.
Allt går så mycket lättare när man tränar kontinuerligt. Man får in en slags rutin, inte bara i kroppen utan man får även en slags rytm i livet. Allt som måste göras görs och man har fortfarande tid över. När man slutar träna försvinner tiden på något sätt. Man skjuter upp allt och gör allt sista minuten. Samtidigt har man ingen aning om vad man gjort som gjort en så upptagen.
Så innan ni blir allt för uttråkade ska jag sammanfatta mitt lilla inlägg:
Gör allt och lite till och du kommer hinna.
myran, kotten och stenen
Hur kommer det sig att allt i världen kommer i par? Numera går alla hand i hand ser lyckligt förvirrade ut och inget annat spelar roll. Allt säljs i dubbelförpackning, till och med naturens olika delar är uppdelade två och två.
Buskarna är hjärtformade. Ja, jag såg hjärtformade buskar när jag var ute och traska idag. Egentligen, hjärtformat är inte så hett. Två bölder och en spetts. Lite som en rumpa med spetts... xD (okej klockan är nog för mycket för min del)
Men, hur kommer det sig att två bölder och en spetts har blivit kärlekens symbol? Ta något vackrare som typ ett fluffigt moln. Japp så blir det. Min framtida kärlekssymbol är ett fluffigt moln. Så de så .
Men tillbaka till allt i naturen står två och två. Inget är ensamt. Träden är hopslingrade och löven repeterar den fula symbolen av kärlek. Men ju längre in i skogen man kommer desto mer otydligt blir alla världens tecken på kärlek. Precis vid gränsen där träden blir så täta att inget solljus längre kommer in. Gränsen där man tvekar vid varje fotsteg fann jag en sten. En ensam sten utan någon ful rumpform med spetts eller någon annan bumling som ligger bredvid.
Där satte jag mig. Jag fann en ensam invalid myra och en ensam kotte. Det var allt.
Så där satt jag. På stenen med kotten och den invalida myran gjorde sitt bästa för att ta sig över stenen. Tankarna rullade och jag kände mig ganska så trygg.
Funderingarna gick kring hur naturen kan stå där. Säkert se människa efter människa gå under ,ändå stå rak och absolut inte bry sig.
Tiden som passerade går inte att räkna ut. Kanske satt jag bara där några minuter. Kanske var det timmar men till slut tyckte naturen att det var nog och kastar en minikotte på mig. Antog att det var dags att gå då, precis som myran hade gjort, Kotten har fått sig en vän. Jag placerade kotten som fallit på min axel bredvid den andra kotten. Men stenen står kvar, ensam .
Jag kommer antagligen aldrig hitta den igen, den kommer troligen alltid stå där själv. men. Den gav mig en bra stund.
when you float lika a Cannonball
There's still a little bit of you laced with my doubt
It's still a little harder to say what's going on
There's still a little bit of your ghost, your weakness
There's still a little bit of your face, I haven't kissed
You step a little closer each day
That I can't see what's going on
Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball
Det stämmer så väl. Konsikvensen av livet är döden. Kärlek leder som tur är inte till hat men till lögner.
Så nej, det dröjer inte länge innan man faller. När man flyter som en kanonkula.
Moln. Fluffiga,blöta och bara allmänt i vägen.
Borde inte alla moln känna sig otroligt ouppskattade. Jag menar, så fort molen täcker solen suckar folk, gömmer sin redan brända hud och till och med går in bara för att de dök upp.
Man tycker att de bara skulle kunna ge upp och täcka saharaökens himmel istället. Se, där skulle folk dyrka molnen istället för att dyrka solen.
Sen skyller då folk. (Eller folk i singular, känn dig inte utpekad alls)... på att jag inte är en tillräckligt bra Egyptsier och inte dyrkar solen tillräckligt bra. Så nu ska jag göra en solhälsning varje morgon. Det är faktiskt väldigt skönt för kroppen också!
För er som inte vet så är solhälsning en Yogarörelse som jag tänker utnytja för att få fram solens strålar igen.
Så fram med badkläder och solbrillor. Solen är på G
Med en smak av jordgubb och en doft av klor...
Vändpunker som förändrar allt.
De är tydliga, samtidigt osynliga och oförutsägbara.
De syns bara efter.
Och spåren försvinner aldrig.
Jag har en fråga... Och jag undrar om det finns något svar alls. Teorier finns det väl, som i allt annat. Men ett svar.
Hur kommer det sig att när man mår som bäst, när allt känns helt rätt och totalt underbart så ska en så skarp vändpunkt komma och förstöra allt? . Vändpunkten är så stark så att den faktiskt känns.
Allt kändes så bra. Jag kom in i lägenheten med ett leende, la mig på min säng och doften kom. Doften av dig... En rysning gick igenom hela kroppen och efter rysningen fanns bara värme kvar.
Och sen vände det. Samma doft en timma senare orsakade tårar, smärta och en längtan som inte kan beskrivas med ord.
Jag vet inte vad jag ska säga annars.
Jag vet inte hur framtiden ser ut.. alls.
Jag vet bara att jag älskar dig så mycket så att det gör ont.
Någon.Något.
Okej, någon, något är fan på min sida.
Någon räddar mig konstant och något gör så att samtalen kommer där de ska.
Tack någon, tack något.
Utan er.. hade jag nog inte suttit här
Från ett annat perspektiv bara...
När jag väl har varit tvungen att agera själv, att tänka har det bara blivit patetiskt fel. När jag sedan kliver ut ser jag det jag gjort och det slutar med att jag bara suckar åt mig själv.
Kanske är det också därför människor gillar film så mycket. Man behöver inte tänka eller bestämma något. Allt finns redan i manuset, allt är redan färdigtänkt.
Kanske är det även däför folk vänder sig till ödet, olika religoner och annat som redan ska ha bestämt allas framtid.
Bullshit om ni frågar mig. Man bestämmer sin egen framtid genom att själv agera. Därför ska jag nu kliva in i mig själv på heltid igen. Jag ska inte gå miste om för mycket.
Men tro det eller ej, men man lär sig ganska mycket genom att inte handla själv. Bara titta på hur andra agerar och eftersom inga känslor är inblandade ser man allt.
Inga känslor suddar ut det man inte vill se.
Inga känslor gör så att man bara ser det värsta.
Jag börjar misstänka att det finns två typer av människor inom det området. En grupp som bara ser och hör det de själva vill se och höra. Där finns jag.
Sen har vi gruppen som alltid ser det värsta. Minsta hint och världen rasar under personens fötter.
Finns det människor i balans?
Någon som hittat en medelpunkt..
Kanske är det människor som inte bryr sig som står där imellan. De känslokalla.
Hur som helst är jag tacksam för att jag fått stiga ut från mig själv en stund. Jag tror jag känner mig själv lite bättre nu.
Men nu ska jag börja leva på riktigt igen. På heltid.
Vi ses i livet.
Homesweethome
Hur som helst. Satt i CP med Carro idag. Skottsrutig duk och vindruvor, som vanligt. Fåglarna var lika tama som vanligt och insekterna lika många. Men slottet såg så olikt ut. Jag hade glömt hur pass vackert Örebro är. Nu är jag påmind!
Under tiden vi satt där blev vi medlemmar i någon sorts italiensk roman som beskrev hur svenska blonda flickor är. (för jag är ju så blond)
Italienaren kom till oss och satte sig och pratade. Eller iallafall försökte prata. Hans engelska var i stort sätt ickeexisterande. I alla fall, jag och Carro blir förvånade och nästan irriterade.
Men när man tänker efter. Är sverige det ända landet som beteér sig på det här sättet. Är vi så rädda för socialt umgänge att vi tycker det är irriterande när en främling är snäll och säger hej?
Även vid tillfällen när man måste sitta brevid någon som i kollektiv trafik klistrar sig främlingen in i rutan bara för att slippa kropslig beröring. Jag ingår även i kategorin främling så jag borde kanske inte säga något men nu gör jag det ändå.
Jag vet inte vad jag försöker få fram med hjälp av det här inlägget , bara svammel som vanligt. Kanske tycker jag innerst inne att alla ska gå runt och hälsa på alla. Kanske inte så stor skillnad i Örebro eftersom alla redan känner alla men ..you get the point.
Så iväg och hälsa på allt folk ni ser nu, så blir ni antingen klassade som sliskiga italienare eller galningar...
Bye babes
speed of sound
Jag upprepar din fraga: Hur lange tror du att langtan kan vaxa?
For varje dag som gar saknar jag dig mer och mer. Nu borjar det kannas pa riktigt
Samtidigt ar det under franvaron man kanner hur mycket man gillar, alskar personer.
Naja, nu har jag nagra fragor. Vad har ni gjort av Frost? Hon satt alltid vid datorn forut, det var henne jag tankte luska ur all info men hon ar 'poff' borta xD Ar hon blond an forresten? I want pictures!!
Resten av fragorna kanske jag inte bor publicera sa det tar vi sen.
Jag aker den 8.e och kommer antagligen hem den 9.e sa jag forvantar mig att vi ses da xD Jag saknar er sa mycket. Jag saknar att skratta sa att tararna sprutar. Jag saknar nastan att bli utskrattad p.g.a. mitt skratt. Jag saknar te och kladdkaka kvallarna. Jag saknar till och med att inte ha nagot att gora tillsammans med er. sa slutar det med att vi inte gor nagot alls och har grymt mysigt anda. <4
Naja. Har rullar livet ocksa pa.
Jobbet pa salongen har blivit ersatt med att bygga upp mina morforaldrars gamla hus som blivit totalt forstort av de som hyrde huset. Huset hade i stort satt bara fasaden kvar samt massa moss... Fy fan sager jag bara! Men det borjar arta sig i alla fall. Huset har fatt vaggar och farg pa dom :) Jag har fatt mala sa mycket sa jag nastan har trottnat pa det.. Nastan.
Sa med massa blasor pa handerna fran allt malande, hamrande och borrande vill jag bara saga att jag snart kommer hem. Halva tiden ar forbi men innan jag kommer hem ska jag spendera nagra dagar i Vegas. Ser jag verkligen fram emot . Kanske kan jag fa till en liten branna dar ocksa.. We'll see.
Nu grater himelen har borta... valdigt mycket. Jag fick precis natt ryck, fick lust att springa ut i regnet och satta mig mitt pa grasmattan men da skulle val grannarna borja undra.. Skit samma, nu ska jag ut i sporegnet.
Vi ses snart !
Tick tack, tick tack...
Varför inte skriva ett litet inlägg på bloggen då?
Om det är någon som känner sig manad att hålla mig sällskap så får ni väl tjoa till.
Nåja, så nu letar jag tidsfördriv. Jag har Packat ner i stort sätt allt förutom tandborsten och jag har proppat mp3.n med musik. Jag har även snyltat en andra middag hemma hos Gos och sagt hejdå till Herr underbar typ 3 ggr och kommer säkert säga hejdå 5 ggr till innan jag åker..
Från och med tror jag även på skrock. Nu ska inga nycklar ligga på bordet och alla speglar ska vara hela för fredag den 13 ger fan otur! På nästa fredag som får datumet 13 ska jag ligga nerkrypt i min säng med täcket långt över huvudet och vänta på att den 14.e ska inträffa. Kanske trillar taket då ner, men who cares?
Det här inlägget är dels ett litet hejdåbrev till bloggen ( för jag skriver ju sååå extremt ofta xD ) men också för att jag ska få skriva av mig något. Dels vill jag be om ursäkt till alla jag drog in och gjorde oroliga igår. Samtidigt vill jag tacka för att ni bryr er så pass mycket.
Nu fick jag en sån där extremt jobbig impulskänsla av saknad och jag inser även hur mycket jag kommer längta efter alla.
Alltid likadant varje gång. Jag åker iväg men inte stannar livet upp här. Jag missar så mycket i allas liv. Så då tycker jag att jag ska få veta det ändå. Så fort nått händer tycker jag att ni kan förflytta era rumpor till datorn. Det kan vara allt ifrån fotbollsresultat till mord. Skrivskrivskriv!
Ska inte dra ut på det här avskedet något mer. Hejdå blogg,kära blogg du kommer inte märka min frånvaro men det kanske ni kommer.
Nåja, hejdå trogna läsare, nu drar jag till betonghus och överviktiga, materiella gubbar i kostym.
See U in a month <3
"Change me, Make me, See me "
Nu så!
Nu sitter jag här. Belive it or not. Och den här gången ska jag komma ihåg att kopiera det jag skrivit innan jag publiserar eftersom jag är en sådan som lär av mina mistag.
Fan vad irriterade det är när man skrivit ett inlägg man är relativt nöjd med och så försvinner allt.
Det jag har skrivit än så länge kanske inte är så mkt att kopiera. Nåja, svammel är min grej och det här inlägget kommer antagligen inte vara något undantag eftersom jag varken tänkt ut vad jag ska skriva om eller hur.
Min senaste ursäkt för att jag knappt inte har skrivit något inlägg alls är att min hjärna bara kan tänka en tanke och det vill jag inte plåga alla mina trogna läsare med. Hur många kan ni vara 2-3 st? xD
Men jag ska fan klara av att skriva om något annat, så - Here goes.
Jahap, den här helgen har i stort sätt gått ut på att träna-träna-träna. Så grymt kul att få glida ut på isen igen men mycket,mycket uttröttande.
Agnes lyckades även få med mig till Yeah-festivalen. Jävligt duktigt gjort eftersom jag var på det humör jag var.
(Ni som känner mig något bättre vet hur jag blir när jag har nått en viss trötthetsgrad. Ni som inte känner mig behöver inte plågas med den kunskapen)
Nåja, Yeah-festivalen. Platsen där ALLA är. Jag menar då alla!
Dels hade jag tydligen någon sorts Ex-reunion där. Inte alls särskilt kul med tanke på hur fräsch jag kände mig. Sen slutade det med att vi delade filt med massa vi inte kände men What ever.
Nej, det var inte dit jag ville komma. Jag kommer ju bort ifrån ämnet hela tiden. Eller ja "ämnet"
Nu ska jag sätta in mig själv på rätt spår igen : Yeah-festivalen. Platsen där alla är. Sådär ja.
När Alla samlas på en och samma plats ser man också hur olika människor är.
Vi har alla fjortisar som klagar på d.s.k. "emo-musiken" (ursäkta men vad gör ni då på Yeah?) (och jag vet, jag är också fjortis i vissas ögon) (missbrukar parantes xD)
Sen har vi alla som vill ha någonstans att vara på när de dricker och som får deras ölburkar ifråntagna av polisen (Jag lovar, de sitter säkert i nått partytält i skytteparken och dricker upp allt de har tagit.)(Ännu en parantes)
Vi har även de trogna Mosharna och Headbangarna lägst fram vid sceenen samt alla som bara går omkring med coola frisyrer och är allmänt intressanta.
Och nu kommer vi till frågan: Vem är jag? Vart platsar jag in?
Måste erkänna att jag kände mig allmänt Beige när jag satt där på Agnes scottrutiga, extremt heta picknickfilt i tråkiga kläder och en helt vanlig frisyr.
Inte den typen av Beige som kommer med ett mycket upskattat paraply på tåget, upprepar, mycket upskattat :D
Nej, I just den stunden kände jag mig bara allmät tråkig och slänger då ut: Jag ska färga håret. typ grönt.
Agnes kollar på mig och ser ut som ett levande frågetecken, eftersom musiken är extremt hög skriker hon ut Va?! Och så började samma diskution som jag nu håller för er i form av en svammlig monolog.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv för att bli något intresantare. Jag säger inte att jag måste sticka ut som hon pudeln med puffhåret gjorde,men nånting liksom. Det är nästan så jag färgar håret blont Bara-för-att eller klipper mitt hår kort igen - Ni kan vara lugna, jag ska inte! Men nått ska bli av..
Så nu tycker jag att ni, kära läsare kan ta och komma med förslag på hur jag ska lyckas förändra mig själv utan att behöva se ut som världen skabb-fjortis eller byta stil helt.
Hoppas eran kreativitet är på toppnivå för min gömmer sig nog i någon garderob, möjligen under Tess säng...
Börjar bli något desperat på en drastisk fysiskt förändring.
Så jag säger som papa roach: "Change me, Make me, See me. Host* Take me" (de sista två orden platsa inte in så de får inte vara med längre)
Nåja, jag tycker ni kreativa människor i världen kan ge mig en hjälpande hand här.
Och så vill jag även säga Bravo till de få som läste igenom hela den här, ganska meningslösa texten :)
singoalla
jag vet inte om hon funderat ut något speciellt tema till den här sidan, så därför tar jag mig friheten att skriva om precis vad som faller mig in.
sandra säger kör hårt o skrattar (lite nervöst?) . jag vet inte vad som anses vara viktigt. jag vet inte vad som anses vara kul o läsa om. men jag vet vad som är kul att skriva.
svammel är ett underskattat ord. Det tycker sandra o jag . o om vi båda är överens, då borde det ju förhålla sig så. vi har föresten varit ute i regnet.
det är nog vad jag vill berätta om. alla regn-rädda människor. varför denna rädsla för att bli blöt?
varför denna ofrivillighet att gå ut då det är lite vatten i luften?
människan föds i vatten vet ni.
människan kan simma.
människan är vattentålig helt enkelt. vi kan till och med hålla andan. vattnet tränger sig inte in i huden och stannar där.
sol är ju underbart, visst, men för att uppskatta solen som den förtjänar, då måste vi ha regn.
visst är jag djup? jag är ganska nöjd med mig själv . kanske beror det på musiken vi lyssnar på, kanske beror det på att det regnar. (ni vet, djuuupt under ytan).
förmodligen tycker jag regn är okej just nu för att jag är på ovanligt bra humör o bara har haft sällskap i regnet hittils. att vara själv i regnet är lika deprimerande som nerblötande och kylande.
nu ska vi äta massa kakor och det är svårt att skriva då. (jag vet för jag har precis fösökt, resulterade i att jag spillde smulor över halva tangentbordet..)
tack för mig o skäll på sandra för att hon inte skriver oftare. svagt av dig tycket jag , inbiten bloggare.
men men vi gillar dig ändå (antar jag...) .
pusspuss o SKRIVVVVV
Here I am
Så här är jag, för första gången.
Frost, lyfft upp händerna och skrik hallelulja!
Jag ska försöka vara så duktig som jag bara kan och skriva någorlunda ofta, ananrs har jag ju en liten diktator som ser till så att jag gör det, eller t.o.m. gör det åt mig .. Typ tack! XD
Vill bara passa på och tacka för sidan när jag ändå håller på.
Sen ska vi jobba för andra bilder^^
Men den är grymt bra gjort! Merci beaucoup!
Jag tycker vi kan sammanfatta denna dag med 3 stycken S. Skola,stan,sol !
Lite som P.P.P. sagorna vi skrev på mellanstadiet XD
Oj vilken lust jag fick att skriva en sådan XD Det får bli av någon annan gång. 
Nu ska jag ta och lägga mig. Hård dag med bollar och slag väntar.
Håll alla era tummar för imogon är det handboll som gäller!
