Träningsnarkomanen är tillbaka
Javisst, nu börjar jag igen. Det är verkligen på tiden för jag har segat hela sommaren .
Och ja. Nu sitter jag här. Mör i kroppen och skriver ett inlägg..
"Kors i taket" som en mycket vis man en gång sa.. Eller en gång.. han sa det väl varje lektion xD?
Hur som helst känner jag nu hur viktigt det är för mig att träna. Jag menar, 1 timma på gym och jag är på G . Jag har nu hunnit städat mitt rum, dammat och dammsugit lägenheten och även tänkt tanken att jag ska ta upp fiolen som har legat och dammat hela sommaren. Observera även att klockan bara är 20 över 12. *Paus för applåder*
Nu när jag har skrutit färdigt om hur otroligt flitig jag varit under den här regniga morgonen kan jag börja prata om något annat. Kanske det jag ville komma fram till... Usch vad jag aldrig kan komma fram till det jag vill, tycker synd om er människor som ska försöka förstå mig. Imponerad av er som försöker
Mhm.. Jag liksom tänkte tillbaka på förra året under tiden jag pressade min kropp.. kanske lite för hårt som alltid men men.
Allt går så mycket lättare när man tränar kontinuerligt. Man får in en slags rutin, inte bara i kroppen utan man får även en slags rytm i livet. Allt som måste göras görs och man har fortfarande tid över. När man slutar träna försvinner tiden på något sätt. Man skjuter upp allt och gör allt sista minuten. Samtidigt har man ingen aning om vad man gjort som gjort en så upptagen.
Så innan ni blir allt för uttråkade ska jag sammanfatta mitt lilla inlägg:
Gör allt och lite till och du kommer hinna.
vilken moral-människa du blivit !
