Dawood

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag då och då tar mig ur mitt eget skal och ser allt som en utomstående. Kanske blev allt bara för mycket och jag valde att se mitt eget liv som på film, kanske behöver jag bara granska mig själv lite.

När jag väl har varit tvungen att agera själv, att tänka har det bara blivit patetiskt fel. När jag sedan kliver ut ser jag det jag gjort och det slutar med att jag bara suckar åt mig själv.

Kanske är det också därför människor gillar film så mycket. Man behöver inte tänka eller bestämma något. Allt finns redan i manuset, allt är redan färdigtänkt.
Kanske är det även däför folk vänder sig till ödet, olika religoner och annat som redan ska ha bestämt allas framtid.
Bullshit om ni frågar mig.  Man bestämmer sin egen framtid genom att själv agera. Därför ska jag nu kliva in i mig själv på heltid igen. Jag ska inte gå miste om för mycket. 

Men tro det eller ej, men man lär sig ganska mycket genom att inte handla själv. Bara titta på hur andra agerar och eftersom inga känslor är inblandade ser man allt.
Inga känslor suddar ut det man inte vill se.
Inga känslor gör så att man bara ser det värsta.

Jag börjar misstänka att det finns två typer av människor inom det området. En grupp som bara ser och hör det de själva vill se och höra. Där finns jag.
Sen har vi gruppen som alltid ser det värsta. Minsta hint och världen rasar under personens fötter.

Finns det människor i balans?
Någon som hittat en medelpunkt..
Kanske är det människor som inte bryr sig som står där imellan. De känslokalla.

Hur som helst är jag tacksam för att jag fått stiga ut från mig själv en stund. Jag tror jag känner mig själv lite bättre nu.
Men nu ska jag börja leva på riktigt igen. På heltid.

Vi ses i livet.