myran, kotten och stenen
Hur kommer det sig att allt i världen kommer i par? Numera går alla hand i hand ser lyckligt förvirrade ut och inget annat spelar roll. Allt säljs i dubbelförpackning, till och med naturens olika delar är uppdelade två och två.
Buskarna är hjärtformade. Ja, jag såg hjärtformade buskar när jag var ute och traska idag. Egentligen, hjärtformat är inte så hett. Två bölder och en spetts. Lite som en rumpa med spetts... xD (okej klockan är nog för mycket för min del)
Men, hur kommer det sig att två bölder och en spetts har blivit kärlekens symbol? Ta något vackrare som typ ett fluffigt moln. Japp så blir det. Min framtida kärlekssymbol är ett fluffigt moln. Så de så .
Men tillbaka till allt i naturen står två och två. Inget är ensamt. Träden är hopslingrade och löven repeterar den fula symbolen av kärlek. Men ju längre in i skogen man kommer desto mer otydligt blir alla världens tecken på kärlek. Precis vid gränsen där träden blir så täta att inget solljus längre kommer in. Gränsen där man tvekar vid varje fotsteg fann jag en sten. En ensam sten utan någon ful rumpform med spetts eller någon annan bumling som ligger bredvid.
Där satte jag mig. Jag fann en ensam invalid myra och en ensam kotte. Det var allt.
Så där satt jag. På stenen med kotten och den invalida myran gjorde sitt bästa för att ta sig över stenen. Tankarna rullade och jag kände mig ganska så trygg.
Funderingarna gick kring hur naturen kan stå där. Säkert se människa efter människa gå under ,ändå stå rak och absolut inte bry sig.
Tiden som passerade går inte att räkna ut. Kanske satt jag bara där några minuter. Kanske var det timmar men till slut tyckte naturen att det var nog och kastar en minikotte på mig. Antog att det var dags att gå då, precis som myran hade gjort, Kotten har fått sig en vän. Jag placerade kotten som fallit på min axel bredvid den andra kotten. Men stenen står kvar, ensam .
Jag kommer antagligen aldrig hitta den igen, den kommer troligen alltid stå där själv. men. Den gav mig en bra stund.
when you float lika a Cannonball
There's still a little bit of you laced with my doubt
It's still a little harder to say what's going on
There's still a little bit of your ghost, your weakness
There's still a little bit of your face, I haven't kissed
You step a little closer each day
That I can't see what's going on
Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball
Det stämmer så väl. Konsikvensen av livet är döden. Kärlek leder som tur är inte till hat men till lögner.
Så nej, det dröjer inte länge innan man faller. När man flyter som en kanonkula.
Moln. Fluffiga,blöta och bara allmänt i vägen.
Borde inte alla moln känna sig otroligt ouppskattade. Jag menar, så fort molen täcker solen suckar folk, gömmer sin redan brända hud och till och med går in bara för att de dök upp.
Man tycker att de bara skulle kunna ge upp och täcka saharaökens himmel istället. Se, där skulle folk dyrka molnen istället för att dyrka solen.
Sen skyller då folk. (Eller folk i singular, känn dig inte utpekad alls)... på att jag inte är en tillräckligt bra Egyptsier och inte dyrkar solen tillräckligt bra. Så nu ska jag göra en solhälsning varje morgon. Det är faktiskt väldigt skönt för kroppen också!
För er som inte vet så är solhälsning en Yogarörelse som jag tänker utnytja för att få fram solens strålar igen.
Så fram med badkläder och solbrillor. Solen är på G
Med en smak av jordgubb och en doft av klor...
Vändpunker som förändrar allt.
De är tydliga, samtidigt osynliga och oförutsägbara.
De syns bara efter.
Och spåren försvinner aldrig.
Jag har en fråga... Och jag undrar om det finns något svar alls. Teorier finns det väl, som i allt annat. Men ett svar.
Hur kommer det sig att när man mår som bäst, när allt känns helt rätt och totalt underbart så ska en så skarp vändpunkt komma och förstöra allt? . Vändpunkten är så stark så att den faktiskt känns.
Allt kändes så bra. Jag kom in i lägenheten med ett leende, la mig på min säng och doften kom. Doften av dig... En rysning gick igenom hela kroppen och efter rysningen fanns bara värme kvar.
Och sen vände det. Samma doft en timma senare orsakade tårar, smärta och en längtan som inte kan beskrivas med ord.
Jag vet inte vad jag ska säga annars.
Jag vet inte hur framtiden ser ut.. alls.
Jag vet bara att jag älskar dig så mycket så att det gör ont.
Någon.Något.
Okej, någon, något är fan på min sida.
Någon räddar mig konstant och något gör så att samtalen kommer där de ska.
Tack någon, tack något.
Utan er.. hade jag nog inte suttit här
Från ett annat perspektiv bara...
När jag väl har varit tvungen att agera själv, att tänka har det bara blivit patetiskt fel. När jag sedan kliver ut ser jag det jag gjort och det slutar med att jag bara suckar åt mig själv.
Kanske är det också därför människor gillar film så mycket. Man behöver inte tänka eller bestämma något. Allt finns redan i manuset, allt är redan färdigtänkt.
Kanske är det även däför folk vänder sig till ödet, olika religoner och annat som redan ska ha bestämt allas framtid.
Bullshit om ni frågar mig. Man bestämmer sin egen framtid genom att själv agera. Därför ska jag nu kliva in i mig själv på heltid igen. Jag ska inte gå miste om för mycket.
Men tro det eller ej, men man lär sig ganska mycket genom att inte handla själv. Bara titta på hur andra agerar och eftersom inga känslor är inblandade ser man allt.
Inga känslor suddar ut det man inte vill se.
Inga känslor gör så att man bara ser det värsta.
Jag börjar misstänka att det finns två typer av människor inom det området. En grupp som bara ser och hör det de själva vill se och höra. Där finns jag.
Sen har vi gruppen som alltid ser det värsta. Minsta hint och världen rasar under personens fötter.
Finns det människor i balans?
Någon som hittat en medelpunkt..
Kanske är det människor som inte bryr sig som står där imellan. De känslokalla.
Hur som helst är jag tacksam för att jag fått stiga ut från mig själv en stund. Jag tror jag känner mig själv lite bättre nu.
Men nu ska jag börja leva på riktigt igen. På heltid.
Vi ses i livet.
Homesweethome
Hur som helst. Satt i CP med Carro idag. Skottsrutig duk och vindruvor, som vanligt. Fåglarna var lika tama som vanligt och insekterna lika många. Men slottet såg så olikt ut. Jag hade glömt hur pass vackert Örebro är. Nu är jag påmind!
Under tiden vi satt där blev vi medlemmar i någon sorts italiensk roman som beskrev hur svenska blonda flickor är. (för jag är ju så blond)
Italienaren kom till oss och satte sig och pratade. Eller iallafall försökte prata. Hans engelska var i stort sätt ickeexisterande. I alla fall, jag och Carro blir förvånade och nästan irriterade.
Men när man tänker efter. Är sverige det ända landet som beteér sig på det här sättet. Är vi så rädda för socialt umgänge att vi tycker det är irriterande när en främling är snäll och säger hej?
Även vid tillfällen när man måste sitta brevid någon som i kollektiv trafik klistrar sig främlingen in i rutan bara för att slippa kropslig beröring. Jag ingår även i kategorin främling så jag borde kanske inte säga något men nu gör jag det ändå.
Jag vet inte vad jag försöker få fram med hjälp av det här inlägget , bara svammel som vanligt. Kanske tycker jag innerst inne att alla ska gå runt och hälsa på alla. Kanske inte så stor skillnad i Örebro eftersom alla redan känner alla men ..you get the point.
Så iväg och hälsa på allt folk ni ser nu, så blir ni antingen klassade som sliskiga italienare eller galningar...
Bye babes
